Ordförandens spalt

Så kan det också gå…

Vad ska jag skriva om denna månad? ”Skriv om hur det gick med din vänsterhand”.

Ok då, kanske det finns några allmängiltiga Pargas-problem inbyggda i den händelsen:

Det var en solig tisdag, 5 mars, jag bytte mull på änglatrumpeterna i källaren. Mullen tog slut och jag skulle gå över gården efter en säck till. Då jag steg från sista trappsteget ut på gården fanns där förstås is och jag slintande och föll på rumpan. Sköönt, tyckte jag, att foten inte blev under mig som på precis samma ställe två år tidigare – men vänster hand? det tog ont i den. Den hade ju bara hängt där vid sidan och inte burit på någonting. – Jo, handleden såg krokig ut – jädran, jädran, inte ett benbrott till!! Jag satt en stund på stolen på verandan och försökte samla tankarna: det var väl bara att åka till hvc, för handleden var helt klart bruten.

Bäst att klä om sig – bli litet mera respektabel. Med armen hängande. Långsamt, långsamt, inga häftiga rörelser. Ring hvc, tryck 1-akut ärende - Vänta, vänta.

 Ett svar: ”jaha kom hit då möjligast snabbt innan röntgen stänger”. ” Bara jag får taxi” ”Vänta inte på taxi, kom bara”. ”Jag kan nog inte köra själv”. ”Inte?”

 Jaha, hon kunde inte veta att jag bor ensam och inte har någon att alarmera Klockan är litet över13.

Taxinumret svarar ”nää, kan inte komma, jag e i Åbo – men jag ska försöka få nån att komma”. Kappan på – ut på gården – ut på gatan – är grannens bil på gården? Nej, men det finns många parkerade bilar på gatan. Kan jag gå in till Kombi och be om att någon skulle skjutsa mig? Men nu kommer en taxi runt hörnet. Fint! Taxin kör mig skyndsamt – klockan är strax två - varför stänger röntgen så tidigt?

Väl inne på hvc får min nummerlapp ett pling. ”Jo, vänta, du kommer in till läkaren”.

Vänta… Namnet ropas upp. Läkaren frågar varför jag tror att handleden är bruten. Jag lyfter upp den krokiga handen och han frågar inte mera. Gå snabbt till röntgen.

En väntan utanför röntgen. Sjukt i handen. Efter 10 min kommer läkaren och säger att man ska ringa på en klocka vid dörren. Aha, varför sa han inte det tidigare? Förlåt, han glömde. Handleden blir röntgad. Sjukt.  Vänta igen.

Inkallad. Två läkare. Den ena äldre och kort i tonen, den andra ung och ödmjukare. En smärtsam bedövningsspruta – men mitt i prick – och smärtan lättar. Sen skall de två herr doktorerna dra handleden på plats. ”Sen pitää rusahtaa”. Men ingen ”rusahdus” kommer så det dras igen. Ett eventuellt kraschande upplevs. Gips på. Den unge läkaren verkar lättad (det var hans första ”rusahdus”), den äldre kallt dominant.

Nu efter gipsandet tas ännu en kontrollröntgen. Den unge läkaren ser på bilden: ”Det blev inte så bra, men det duger”. ”Duger för vem?” frågar jag och får en axelryckning till svar.

Skötaren frågar när kontrollröntgen skall tas. Den äldre läkaren tar ett steg mot dataskärmen. Kollar min ålder, skakar på huvudet: ”Ei oteta - Kipsi pois viiden viikon kuluttua”.

Ny tid om fem veckor – mottagningsbiträdet frågar när kontroll bilden skall tas. ”Jag är för gammal för den” ”Åhå, det var ett nytt sparande” sa mottagningsbiträdet.

Eftersom jag äter besvärliga mediciner, som kunde påverka förbeningsprocessen vill jag kolla med läkaren på ÅUCS. Även nu blev det klantigt: efter mitt samtal till skötaren talar hon med läkaren – som besluter att pausa medicinen - men ingen ringer till patienten,   = mig. Så meddelandet om att pausa medicinen kom fram först då jag frågade efter det. ”Eiks lääkäri soittanut?”

Varken den unga, ödmjuka eller den äldre dominanta läkaren hade sett på min medicinlista. Så få nu sen se hur det gått med förbeningsprocessen.

Men jag har ändå lyckats utverka att det tas en röntgenbild (förlåt alla spardirektiv) på morgonen innan gipset kanske tas bort.

 I morgon har det gått fem veckor. Då tas gipset bort. Jag skall träffa den dominanta läkaren.

Tyvärr var detta inget april-april-skämt. Men kanske det blir bra ändå.

Glad Vår önskar er alla

Gunnel