Pargasiternas resor  2024

 

KULTUR:  Åbo Svenska Teaters stora julkonsert
14.12.2024 klo 18.00                        Ref 141220244

Vi har bokat 20 platser till julkonserten!
Detta är det perfekta sättet att komma in i underbar julstämning.  Bekanta artister bjuder på traditionell och nyare julmusik på stora scenen, ackompanjerade av Martin Segerstråle med trio. 
På scenen Anna-Maria Hallberg, Emma Klingenberg, Sören Lillkung, Filip Vikstrand och kören Amigo Choral. För musiken står Martin Segerstråle, Jonatan Söderström och Felix Holmberg.
Buss  från Pargas kl. 17.00 och tillbaka efter föreställningen.
Biljetten kostar 44 €/ person. Bussen på 14€/person tillkommer. Totalt 58€/person.

Platserna är på rad 3,4 och 5, därför dyrare än tidigare meddelat!
Anmäl dig snarast, senast 19.11!

Du kan anmäla dej som vanligt på vår hemsida (https://pargas.spfpension.fi/resor/), eller till Clara, telefon 040 8671948, clara.kronqvistsundstrom@gmail.com, 
Pia Rantanen, telefon 0400 948013, e-post: b.rantanen@gmail.com eller
Per-Olof Nordin telefon 040 7509089, e-post: perolofnordin@gmail.com.

KULTUR:
14.02.2025 Musikalen  KATRINA  på Åbo Svenska Teater Ref 140220258

Sången om en kvinna… Sally Salminen kända och älskade roman ”Katrina”  finns nu också i musikalversion .
En samproduktion av Lilla Teatern, Åbo Svenska Teater och Vasa Teater som spelas på alla tre teatrars scener under 2024-25.
Kaisa Lunden har dramatiserat.
Aili Järvelä har komponerat.
Jakob Höglund har regisserat.
Emma Klingenberg, Aili Järvelä, Ulriikka Heikinheimo och Senni Valtonen är på scenen!

Buss från Pargas busstation kl. 17.30, föreställningen börjar 18.30 och räcker 2 h 40 min, inkl. paus. 
Pris 50 € för biljett och buss, tur-retur, inbetalas till resekonto senast 10.01.25.
Anmälan görs via hemsidan eller per tfn /sms till 040 867 1948/Clara .

Resor ordnade av Åbolands pensionärer

Länk till Åboländska resor

25-26.11.2024 Åboländska lillajulskryssningen

Kom med på årets Lillajulskryssning! Det blir traditionellt program med god mat, trevliga vänner och bra musik. Vi har bl.a. orkestern Dollypops i programmet.

NOTERA! Anmäl dig senast 5.10.2024 till Pia elle P-O enligt nedan. 
Av anmälan skall framgå önskad hyttkategori, födelsedatum och eventuella allergier. Meddela även vem du delar hytt med.
Priset är beroende på hyttkategori 92-145 €/ person.
Bakom länken hittas exakt information!

7.12 Gammaldags julmarknad i Ekenäs:
Julmarknaden hålls traditionsenligt i hjärtat av Ekenäs, vid Rådhustorget och längs med Kungsgatan. Start från Åbo busstation kl. 9.15. Det går bra att hoppa på i, Piispanristi och St. Karins expressbusshållplats, cirka kl. 9.30. Senast kl. 15.30 börjar vi vår färd tillbaka mot Åbo dit vi anländer cirka kl. 17.45. Detaljerat program finns på vår hemsida. Pris 60 €/person.
Detaljerat program bakom länken.

 

Resor ordnade av svenska pensionärsförbundet 

Länk till förbundets resor och aktiviteter

 

 

Allmänna reseregler

Läs i God Tid eller via denna länk om förbundets och våra andra föreningars resor. Ex. Kulturresan till Irland har få deltagare. Läs också om våra gjorda resor nedan.

Anmälan och frågor.
Om inte annat meddelas startar bussen alltid från busstationen och kör Kalkvägen. Meddela var du stiger på. Meddela också om eventuell diet samt allergier vid anmälan. Kom också ihåg dagliga mediciner och ta med mera än det som behövs för den angivna tiden för resan.
Kom ihåg att anmälan är bindande och observera också att om resan görs med buss,  bör hela resans pris betalas även om egen bil används.
Ändringar meddelas i PK under Föreningsnytt och här på hemsidan.

Kontakta oss. Före månadsmötet sitter vi mellan  kl. 12-13 och tar emot emot anmälningar. Anmälan är alltid bindande. 

Betalningen görs på föreningens resekonto FI21 6601 0010 0803 07.  Kom ihåg att använda det givna referensnumret.

Resegruppen
Pia Rantanen b.rantanen@gmail.com  tlf 0400948013
Per-Olof Nordin perolofnordin@gmail.com  tlf 0407509089

 

Res och ha roligt!!!

 

Tidigare resor:

7 kyrkor och crème de menthe

En solig dag i maj blåste vi till 7 kyrkor med hjälp av Jani Launokorpi och en av hans bussar. Rauni Schleutker hade komponerat menyn tillsammans med Asta Lindholm och de två hade också knutit Charlotte von Haartman och Sinikka Öhman till sitt kunskapscenter. Det betydde att vi pensionärer som fyllde bussen redan på förhand visste att vi skulle bli överösta av historia under de dryga 10 h resan räckte. Resan gick längs Finlands äldsta turistrutt från år 1938! För att hjälpa oss att veta var kyrkorna och vi befann oss delade Rauni ut kartor där hon markerat alla aktuella orter i grönt – en väl vald färg med tanke på årstiden! Klart och tydligt såg vi att första kyrkan fanns i Reso sedan följde Nådendal, Merimasku, Askais, Lemu, Nousis och Masku.

Reso kyrka, St. Martins kyrka
Charlotte inledde sin presentation med att berätta allmänt om Reso som under tidens gång förändrats från jordbruksbygd till stad. De större gårdarna ägdes av högre tjänstemän i Åbo som på det sättet skaffade sig sitt dagliga bröd. Fortfarande kan man se att bebyggelsen i dagens Reso i stor utsträckning har planerats utgående från de gamla byarna som alltså har förvandlats till ”förstäder”. Staden upprätthåller både vandrings- och cykelleder. Den största arbetsgivaren i dag är Raision tehtaat.

Reso nämns i skrift första gången 1296 av herr Olav av Reso som blev domprost i Åbo med Reso som prebende. Kyrkan byggdes enligt legenden av jättarna Killi och Nalli. De var svårbedda men den som kunde lista sig till deras namn fick makt att bestämma över dem! En del av gråstenskyrkan byggde jättarna upp men Killis tålamod tog slut en dag och han rev ner en del och kastade i ilskan stenar omkring sig. Eftervärlden har trots allt förärat dem en staty utanför kyrkan! Reso kyrka blev enligt legenden färdig år 1305, men liksom alla andra gamla gråstenskyrkor tog det en lång tid att bygga dem och sedan följde ombyggnad, förstoring eller nybyggnad p.g.a. eldsvåda under seklernas gång.

Vid ingången till kyrkan finns två gravstenar från 1200-talet, predikstolen är antagligen hämtad från Riga. Altaret är en kalkstensplatta. I kyrkan finns också en nattvardsklocka som användes just för att uppmärksamma församlingen på den viktiga delen av gudstjänsten. Tunnvalvstaket härstammar från 1600-talet.

Nådendal, klosterkyrkan
Nådendal har upplevat både livliga och stilla perioder. Under medeltiden var det pilgrimerna som kom till Birgittas klosterkyrka men reformationen satte stopp för det. I slutet av 1700-talet och i synnerhet under 1800-talet var det de hälsobringande källorna som hämtade folk till staden. Men 1950 var Nådendal Finlands minsta stad! 1957 då Uolevi Raade beslöt att grunda Nestes raffinaderi där var det många röster som höjdes mot projektet just p.g.a. att staden var så liten!

Det här berättade Sinikka Öhman som inledning på besöket i Nådendal. 1438 fattades beslutet i Vadstena kloster att grunda ett Birgittinerkloster i Nådendal och fem år senare undertecknade Kristoffer av Bayern - Sveriges dåvarande kung – byggnadslovet. 1462 invigdes klosterbyggnaderna av biskop Konrad Bitz. De första decennierna hade klostret en träkyrka. Den nuvarande stenkyrkan dateras från 1480-talet och var då större än Åbo domkyrka! Nunnornas läktare fanns på norra sidan, den sidan som inte hade fönster. Enligt gammal folktro skulle kvinnorna hindra allt ont att tränga in i Herrens hus. Munkarna satt i allsköns ro på den södra sidans läktare.

Nunnorna hämtade strumpstickningskonsten med sig till Nådendal. De undervisade kvinnorna och det förde med sig en ny tradition: strumporna skulle vara vita och man blekte dem därför på vårisen. De unga flickorna hade till uppgift att vakta allt, något som i sin tur ledde till att de unga männen drogs ut på isen – det blev en äktenskapsmarknad!

Vid ingången finns en Pietà-skulptur från 14400-talet. Dopfunten är medeltida och triumfkrucifixet kan ha snidats av munkarna. Predikstolen donerades 1622 av Henrik Fleming och hans hustru Ebba Bååthe. Votivskeppet Fred har donerats av de unga männen på Luonnonmaa år 1824. Seden med att de unga männen skall donera ett votivskepp har följts i många av våra kustkyrkor.

Väg till Merimasku gick genom Kopparbergets tunnel, 333m lång och över Ukko-Pekka bron. Vi såg Gullranda sommarresidens d.v.s. presidentens arbetsplats under sommaren, på avstånd. Klostertraditionen lever kvar: på Luonnonmaa finns i dag ett lutherskt nunnekloster.

Merimasku
Merimasku har varit en del av Masku socken ”delen vid havet”. År 1577 införlivades Merimasku med Nådendal. På 1970-talet upphävde kung Johan III skärgårdsbornas rätt att idka handel vilket ledde till en kraftig protest. Lagen skrevs till en del om till förmån för skärgårdsborna så att RIKTIGA skärgårdsbor fick rätt att idka handel. Men Merimaskuborna ansågs inte höra till den kategorin, Masku fanns ju inte vid havet!

1648 fick Merimasku rätt till egen kapellförsamling och den första kyrkan byggdes. Den nuvarande träkyrkan byggdes 1726 - 1733. Den påminner om Själö kyrka och det har sin förklaring. Själö kyrka byggdes nämligen upp här och då den var färdig togs delarna isär och transporterades till Själö!

Rutorna i altarfönstret kom från Åbo slott. Predikstolen fanns redan i den första kyrkan. På vardera sidan av altarfönstret finns två trälampetter i form av armar som håller ljuset. Det anses vara Guds arm, det var ju inte tillåtet att försöka måla Guds ansikte. Inskriptionen HS står för Hominum Salvator eller människornas frälsare. Altarramen har bl.a. inskriptionerna Jachin (Han befäster) och Boas (I honom finns kraft). Samma inskription fanns på de två bronspelarna utanför förhallen till Salomos tempel!

Klockan bredvid altaret gjordes ca 1820 av skräddaren Henrik Lindqvist som tröttnat på att sy kläder och beslöt sig för att använda sina händer på ett nytt sätt. Den första klockan han gjorde var helt och håller svarvad i trä och fungerade väl. För att svarven skulle få kraft byggde han en väderkvarn uppe på hustaket!

Merimasku kyrka har också bevarat alla regentförsäkringar som Rysslands tsarer 1809 – 1917 skrev under. Dessutom finns här den temporära regeringens manifest utfärdat 20.3 1917!

Så var det dags att lämna Merimasku och styra kosan mot en utlovad lunch i Villnäs. Nej, det var inte Villnäs slott som bjöd på den utan kaféet i närheten, Louhisaaren kahvila. God mat i riklig mängd och styrkande kaffe. Dessutom en glad och positivt pratsam värdinna! 

Askais
Kyrkan och Villnäs slott stod färdiga 1653, byggherre var Herman Fleming. Enligt traditionen har Herman Fleming hämtat både ytterdörren och predikstolen från Tyskland, som krigsbyte.

Askais kyrka har fyra släktvapen: Gustav Fleming 1687, Kristian von Stefgen 1695,Johan Freytag 1668 och Herman Fleming 1652. Dessutom finns där 8 begravningsvapen för den manliga och 8 för den kvinnliga linjen av släkten Fleming.

Madeira april 2019

 

 

De flesta av oss 31 pensionärer från Pargas hade aldrig varit på Madeira, den grönskande ön med det vita guldet.  Och heller aldrig upplevt ett så bergigt, nästan söndrigt landskap, både lummigt och kargt. Från bussfönstret blickade vi ner i 100-tals meter djupa dalar, med lite sug i magen, och omgavs av både tvära bergväggar och mjukt sluttande terrassodlingar. Ovanför oss höga bergstoppar. Vi tänkte på de stackars bönderna som brukar de små jordplättarna, ständigt kilande upp och ner.  Madeira har en yta på 736 km2och mestadels milt klimat med temperaturer från högst 17⁰C på vintern till högst 28⁰C på sommaren. Vädret skiftar överallt; om det är regntungt på södra sidan kan det norröver vara strålande sol och tvärtom. Morgondimma uppe i bergen förbyts snart i klarare väder. 

Atlantvindarna ligger i regel på från norr och medför här ett fuktigare klimat än i söder. Grönskan var påfallande ymnig framför allt i nordost och växterna ofta andra än i söder. Vi såg underbara knippen av vit kalla blomma i trädgårdar och längs vägkanterna, rikligare än i söder. Där odlas mycket grönsaker, potatis och bananer. De sistnämnda från bananplantor, inte bananträd – en detalj som inpräntades i oss tydligt och klart – bananfrukten mognar på en ört, den är tekniskt sett ett bär. Och liten och söt.  

Vi inledde vår vecka med en 4-timmars promenad i centrum av Funchal under vår norsk-danske guide, Benitos ledning. Han talade en blandning av norska och svenska, fullt begripligt. Många vackra byggnader samt Funchal Katedralen mitt i stan passerade vi och vek in till ett broderihus med exklusiva handgjorda broderier, tills det var dags för en poncha-cocktail i det färggranna och prunkande Mercado dos Lavradores (böndernas marknad). Poncha, se Vad vi åt – nederst.  

Bussutfärder 

Vår Madeira-vecka kantades av både regniga och soliga dagar. Tyvärr regnade det när det inte skulle, såsom under vår heldagsbussfärd till den nordöstra sidan med högt belägna utsiktsplatser (1800 ö.h.) och en 2kms promenad inplanerade. Vi startade i dimma, såg inte så mycket och blev lite våta. Frodig Laurissilva-skog (lagerbladsträd) omgav oss, typiska för den inre delen av ön och av Unesco utsett till ett världsarv. Trädslag som eukalyptus och akacia syntes också ofta till. Två tredjedelar av ön är skyddad naturpark och omfattar både djupa skogar och högt uppe stora platåer täckta av just nu blommande enorma ginstbuskar – det var gult så långt ögat såg, varvat med låga barrväxter och en och annan tall.    

En soligare utfärd gick till Nunnornas dal från söder in i landet längs med smala serpentinvägar och skrämmande syner ner i dalarna ju högre vi kom. Dalen gömmer ingalunda något kloster; dit hade nunnor i tiden flytt undan landstigande pirater. På hemvägen provsmakade vi madeiraviner i Câmara do Lobos vid sydkusten; torrt till halvtorrt, halvsött till sött. Här vistades också Winston Churchill en kort tid efter andra världskrigets slut för att ta igen sig med måleri och goda drycker.  

Levada-vandring  

På 1500-talet började man bygga bevattningskanaler (levador) för att leda vattnet från de västra och norra delarna till jordbruket på den torrare södra delen, efter en modell som kom från morerna (muslimer) som i tiden besatte den iberiska halvön. I början grävde man bara direkt ner i jorden men senare förstärkte man levadorna med betong för att inte vattnet skulle rinna ut i sidorna.  Idag utgör de ett nätverk på över 2170 km och längs med dem löper vandringsleder av olika svårighetsgrad och längd. En del är lättframkomliga och andra utmanande med smala partier intill branta stup; den som lider av höjdskräck göre sig icke besvär. Utrustade med gångstavar, regnkläder och vägkost begav sig halva gruppen på en 11-kms levadavandring, Levada do Furado. Tre taxi körde oss in i landet till 870m höjd och väntade på oss 5 timmar senare vid slutstationen på 520m höjd. Det småregnade nästan hela tiden och hade gjort det ganska mycket på sista tiden så stigen var genomblöt. Det var lerigt och slipprigt med besked och risken var stor att halka till t.o.m. på rak mark. Leden döptes därför om till lervadaav någon fiffikus! Några häftiga vattenfall gjorde leden ställvis oframkomlig och tvingade oss att korsa den strida bäcken nedanför. Bredvid oss löpte hela tiden levadan 50-60 cm bred och med ett vattendjup på 10-30 cm. På andra sidan anade man djupet men den täta vegetationen dämpade höjdskräcken. På de smalaste ställena (40 cm) löpte stängsel för säkerhets skull. Så var det inte för ca 40 år sedan visste de som gått denna levada tidigare! 

 

Vi gick och gick och kilometrarna kändes allt längre. Lättnaden var stor när någon bara beslöt att nu är det fikapaus. Några små nätta Madeirabofinkar plockade åt sig smulorna. Fågelkvittret ackompanjerades av vindens lätta sus – starkt påminnande om finska insjöskogars sus. Fram kom vi utan strapatser, några kanske föll omkull men utan att skada sig. Själv höll jag mig på benen ända till slutmålets café, men råkade sätta mig för långt ut på bänken och dråsade i golvet på ett ögonblick. Vädret var inte det bästa för levada-vandring men molnen skingrade sig så att vi på några ställen hade en magnifik utsikt ner till havet på norra sidan. 

 

Andra halvan av gruppen, och senare levada-vandrarna, tog sig med några taxin till den nordvästra udden av ön, till Porto Moniz. Färden ditupp gick längs otroligt slingrande serpentinvägar med bråddjupet ständigt på ena sidan och över platålandskapet med sina gula ginstbuskage. Varning för ko-skyltar såg vi men knappast någon enda ko; jag såg totalt tre st.  Några av oss gav sig på en kortare vandring (vereda)på norra sidan men lika eländigt lerigt var det trots det soliga vädret. Norra kusten imponerande med sina meterhöga atlantdyningar slående mot stranden och några spännande klippformationer ute i havet. Hemvägen gick snabbt via ett antal tunnlar (500-3100m) som byggts med schweizisk ingenjörshjälp. 

 

Det krävande vägnätet och framförallt motorvägen från flygfältet via Funchal en bit förbi Câmara do Lobos, ca 27km, är byggda med rejäla EU-medel och vägarna är väl underhållna. Inga problem med tjäle och gropar i asfalten. Våra taxi- och busschaufförer tog alltid hänsyn både till medtrafikanter och gående. Det sker ganska lite olyckor på vägarna enligt vår guide. I synnerhet taxin och bussar har manuell växellåda; det är tryggare så. Bussarnas bromsar testas också dagligen. 

 

Monte-berget och kändisar på Madeira

Många av oss tog linbanan upp till Monte-berget ovanför Funchal, 15 min i långsam takt och direkt insyn i folks trädgårdar, till tuppars galande. En av våra soliga dagar vandrade vi däruppe i olika trädgårdar med härligt blommande rabatter. En del arter, t.ex. magnolian blommade inte ännu, men nog kinarosen, kameliaträdet, azalea, underbara orkidéer och orange clivia mm. Också vår egen förgätmigej fanns där. Bougainvillean nere i centrum hade inte slagit ut överallt ännu. 

Bredvid Monte Palace trädgården ligger kyrkan ”Nossa Senhora do Monte“ (vår fru av Monte) som även är Madeiras skyddshelgon. Många troende kommer hit under en årlig religiös fest till hennes ära, för att be vid graven av den siste österrikiske kejsaren Karl I, tronföljare efter Frans Ferdinand (skotten i Sarajevo 1914) och gift med den italienska prinsessan Zita av Bourbon-Parma. Karl I deporterades 1921 av segrarmakterna till Madeira ochbodde uppe i Monte för sina klena lungors skull, där han dog 1922 i lunginflammation. Han begravdes i kyrkan i Monte och heligförklarades 2004 av påven. Titeln helgon har dock aldrig erkänts av påven enligt vår guide, trots många försök.   

En annan kändis, kejsarinnan Sissi av Österrike-Ungern kom till Madeira 1860 för att ”övervintra” till Quinta Vigia (byn Vigia) i Funchal.  Huset som hon bodde i byggdes om till kasino 1922 och senare till hotell av den brasilianske arkitekten Oscar Niemeyer.  Hon vistades där den vintern, inte för att bota sin tuberkulos som det påstås, utan sin depression till följd av ett olyckligt äktenskap. Hon var gift med Frans Josef I (1830-1916, kejsare av Österrike, senare kung av Ungern). Idag står hon staty invid Casino Park Hotel på Quinta Vigia-platsen i centrala Funchal.  

Turismen, största näringsgrenen

Med William Reid från Skottland började turismen byggas upp 1836. Han köpte upp hus för att göra om till hotell och var 1880 ägare till många hotell. Efter hans död slutförde hans söner bygget av Reid palatset i Funchal. En av de första kunderna var just Sissi, som besökte ön på nytt år 1891, och senare kejsaren i exil, Karl I med familj. Långt senare Winston Churchill.   

Efter att Madeira blev en portugisisk autonomi år 1976 tog turismen fart på allvar och är idag den största inkomstkällan, närmast följd av jordbruket. Socker av sockerrör var en stor exportvara redan på 1500-talet, såldes främst till Europa och i synnerhet till Holland i utbyte mot t.ex. äkta mattor och kryddor. Sockret kallades för ”det vita guldet”.  

Öns ”store son”, fotbollsstjärnan Cristiano Ronaldo dos Santos Aveiro, är uppvuxen på Madeira, född 1985 i stadsdelen São Pedro i nordvästra Funchal. Hans efternamn är inte Ronaldo vilket den oinsatta kunde tro. Han har med sina enorma inkomster grundat en stor hotellkedja på Madeira och bedriver välgörenhetsverksamhet till svältande barn på hemön och ute i världen. Han har även äran att ha fått flygfältet uppkallat efter sig, år 2017. 

Vad vi åt –

ofta två ggr om dagen: nationalfiskrätten Espada, ofta med stekt banan, långa svarta ål-liknande fulingar (dolkfisk) som fångas långt nere på djupet utanför ön. Köttbiff med stekt ägg ovanpå, grillat oxkött på spett, Espetada (en annan typisk rätt), omeletter. Alltid med chips = fransk potatis, grönsallad och kokta grönsaker till. Varmt bröd med vitlökssmör som inledning. Med det läskande lokala Coral-ölet och goda, mest portugisiska viner, framförallt rödvinet. Och förstås madeira till desserten.  Eller en poncha, dvs. sockerrörsbrännvin och -honung och pressad citron!

Jag håller med pursern på Finnairs flyg som vid ankomsten till Helsingfors i sitt sista utrop tillade, på svenska: jag önskar Pargasgruppen en bra hemfärd, en fin grupp! Det var den ju; vi hade roligt, hjälptes åt och gjorde en del nya bekantskaper och som Asta påpekade i bussen hem, vi var allmänt glada.  

                                                                                                             Maria Simberg-Sörensen

Hemliga resan februari 2019

En kulen februarimorgon äntrade ett gäng glada och förväntansfulla seniorer Jani Launokorpis fina buss mot hemligt resmål. Jani önskade oss glatt välkomna med på ”Finland-resan”. Spänn fast säkerhetsbältet – nu kör vi! 

Vår reseledare Asta delade ut gissningslappar som skulle före Kustö bro vara ifyllda med förslag på resans mål. 

”Vart är vi på väg”?

Mer eller mindre högljudda gissningar hördes i bussen: Till Åbo eller Kimito, till Åbo slott eller Kakola? Ute på motorvägen blev det så småningom klart att vi var på väg till Åbo men vart där?

Vi lämnade TYKS/ÅUCS bakom oss, Verkahovi likaså och vår chaufför styrde mot Åbo centrum? Bussen saktade farten och stannade på Universitetsgatan 7, utanför det tomma ”Pelastusarmeja”! Vad ska vi göra här undrade alla tills någon utropade Tanssiteatteri ERI! Är det ERI vi ska besöka? Glada i hågen steg vi ur bussen och gick in i portgången tills vi såg framför oss skylten med texten TanssiteattERI som blev svaret på vår fråga ”Vart är vi påväg”.

Ivriga klättrade vi uppför trapporna till teaterns aula där en strålande glad Tiina Lindfors önskade oss välkomna till dansteatern ERI - den annorlunda teatern.

I teaterns kafé blev vi bjudna på kaffe och te med en liten men god bakelse som tilltugg. Efter kaffet förflyttade vi oss till teatersalongen där Tiina Lindfors entusiastiskt presenterade teatern och dess verksamhet. Teatern firar 30-årsjubileum i år! Tiina är en otroligt karismatisk och verbal person och likt en kulspruta presenterade hon vårens repertoar: Brännpunkt, Passio - Påskens tragedi i mustiga bilder, Alice i Underlandet, Baila Afrika – byafest på ERI. Vi fick också se ett avsnitt ur föreställningen Brännpunkt som hade premiär 30.1.2019. I Brännpunkt möts vardagsänglar och en brytningstidskonsult gestaltad av Tiina Lindfors själv.

Efter den djupt berörande föreställningen fortsatte vi färden. ”Vart är vi på väg”?Jani rattade oförskräckt bussen uppför Aningaisbacken och gjorde en vänstersväng! Efter många underfundiga svängar stannade bussen på Trädgårdsgatan 34 och vi tågade in i kvartersrestaurangen ARVO där vi serverades en uppfriskande drink ”French 75”.  

Glada och lätta till sinnet fortsatte vi färden. ”Vart är vi på väg”? Bussen stannade på Tavastgatan 8 och vi trädde in i den indiska restaurangen Delhi Darbar där vi intog en sen lunch bestående av höna och ris på indiskt vis.

Mätta och belåtna äntrade vi bussen och styrde mot Pargas. Och såsom en glad medresenär uttryckte sig: ”Alla hemliga resor har varit trevliga men den här resan glömmer man inte”!    

Vi instämmer,
Gun & Per-Olof Nordin

PS.  Ingen lyckades gissa exakt rätt färdmål. Fru Fortuna gynnade Runa Rantala som erhöll en kasse godsaker.

Utfärd till Houtskär 29.5.2018 med Åbolands pensionärer

 

Bengt Backman hälsar oss välkomna från "predikstolen" i gamla folkhögskolan.

Houtskärs kyrka från början av 1700-talet

 

Nygammal tjärdoftande båt

Guiden berättar om båtmuseet

 

Vi njuter av skärgården, vädret och utsikten i väntan på färjan tillbaka.

Vinterresa till kyrkor och kyrkosamfund

”Tack igen för en riktigt trevlig dag och en lyckad resa. Hej, hej då!” hördes många gånger från bussens dörr då den stannade längs Kalkvägen och Strandvägen och resenärer klev ur bussen.

Men låt oss börja från början:

Temaresorna ”Kyrkor i Åbo” fortsatte med en tredje resa för Pargas svenska pensionärer.

Det är Rauni Schleutker som är idéskapare och arrangör för de trevliga resorna.

Denna gång var vi 17 stycken resenärer som bänkade oss i Torbjörn Johanssons lilla buss. Hjärtrum fanns det gott om men stjärtrum var det litet knappt med.

Första målet var Mikaels kyrkan i stadsdelen Port Artur i Åbo. Denna kyrka ser utifrån ut som en romantisk riddarborg (byggd i tysk nygotisk stil) och har funnits med i mången finsk film och är populär som vigselkyrka.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Då vi steg in i kyrkan inbjöd vår ytterst eleganta kyrkoguide, kulturpersonligheten Aiju von Schöneman oss att sitta ner i de främre bänkraderna och orgelmusiken började ljuda i kyrkan. Organisten Marko Hakanpää spelade Lasse Mårtensons Stormskärs Maja så att man hörde, nästan kände, havets hårda stormar och stiltjens värme.

Kyrkoguiden berättade om hur 23 åriga Lars Sonck år 1894 vann den arkitekttävling som utlysts i Åbo i Storfurstendömet Finland för att en ny lutheransk kyrka skulle byggas. Kyrkan invigdes 1905.

Kyrkorummet är utformat i jugendstil och har många underfundiga detaljer enligt den tidens sätt att tyda budskap från naturen. De stora glasfönstren bakom altaret splittrades vid bombningar i januari 1940 och ersattes med nya, mycket dystrare, på 1960-talet. De ursprungliga korfönstren samt sidofönstren, som finns kvar, har gjorts av glasmästare Bruno Baer.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vi hade startat med så god tidtabell att Rauni föreslog en extra rundtur upp på Kakola-backen för att se hur byggarbetena där framskrider. Bilar, lyftkranar, män i skyddsvästar överallt och nya hus växte upp i sluttningarna. Finfin utsikt över ån och hamnen har de, som valt att satsa på att bo då denna anrika kulle i Åbo stad.

Lutherkyrkan finns på Trädgårdsgatan 8.   Kyrkan är ritad av Tauno Salo och Olavi Heikkilä och blev färdig 1967.   SLEY = Suomen Luterilainen Evankeliumiyhdistys. På svenska: SLEF = Svenska Lutherska Evangeliföreiningen i Finland, men den verkar inte i Åbo. Vår guide, Leo Brenner, var dock helt svenskspråkig och studerande vid Åbo Akademi. Sions Harpa är deras sångbok. Kvinnliga präster godkänns inte inom rörelsen.

Den evangeliska väckelserörelsen uppstod på 1840-talet kring pastor Fredrik Gabriel Hedberg som fann övertygelse om räddning via Bibeln. ”Kristus har rättfärdigat alla synder genom sin död på korset.”  Samfundet har en livlig ungdomsverksamhet och ordnar bl a ”Maata Näkyvissä” festivalen varje år i november. Missionsverksamhet sker i många länder.

Ett kvarter längre bort finns Betelkyrkan. Men vi slank in i kyrkans stenfot där restaurangen ”Kasvisravintola” finns. Här åt vi vegetariskt. Många av oss hade aldrig ätit en helt vegetarisk lunch tidigare, men visst var det gott och mätta blev vi alla.

En trappa upp finns sedan kyrkorummet för adventistförsamlingen. Vår guide Kerttuli Giantzaklidis arbetar som pastor i församlingen. Hennes grekiska make är även pastor i samma församling. Guiden redogjorde för väckelserörelserna kring Frans Hannula samt rörelsen Sjundedagsadventisterna, grundad i USA av James och Ellen White 1863. 

Betelkyrkan har som byggnad en händelserik historia. Ordet Betel är hebreiska och betyder Guds hus. Huset är ritat av Frithiof Strandell i jugendstil och blev färdig 1906. Den byggdes för Frans Hannulas väckelserörelses behov.

1927 gjordes förändringar i kyrkohuset av Erik Bryggman och ett klocktorn i funktionalistisk stil byggdes. 1984 köpte Åbo adventistförsamling kyrkan och sedan 2013 använder Evangelisk lutherska missionsstiftet i Finland även Betelkyrkan. Den svenskspråkiga församlingen i Åbo är Sankt Gabriels församling.   

Betelkyrkan och kyrktornet befinner sig så mitt inne i kvarteret att de är gömda bakom andra byggnader. Men det går en gångväg genom kvarteret mellan Universitetsgatan och Trädgårdsgatan och då passerar man både Betelkyrkan och Lutherkyrkan. Det gjorde även vår grupp då vi promenerade mot eftermiddagskaffet på hotell Park vid Fredsgatan 1 nedanför Puolalaparken.

Det råkade vara bänk-skuddar-dagen och abiturienterna hade åkt runt stadeden på lastbilsflak och kastat runt sig karameller. Även vi Pargasiter stannade upp för att plocka ihop litet sött på tungan.

Park Hotel finns i ett av museiverket skyddat hus, som byggdes i jugendstil år 1902 som bostad och hem för familjen John Edward Eager, som var varvschef på skeppsvarvet Chrihton. Han dog tidigt och huset såldes i flera omgångar, bl a verkade Marhornas hushållsskola där.

Det sympatiska ägarparet Eva och Zbigniew Dziedzic gjorde huset till ett hotell 1988. De visade oss de stiliga utrymmena samt några hotellrum som för tillfället var lediga. Stilfulla rum, alla inredda i egen stil med en egen färgskala. Dessutom underhöll värden oss med pianomusik och på hans axel satt papegojhonan Jaakko (en afrikansk ”grå jako papegoja”) och njöt av musiken och förundrade sig över så många pensionärer i samma rum.

Kaffe och varmbulla rikare begav vi oss i god stämning hemåt mot Pargas.

Hej på er kyrkorum - vi återkommer vid nästa resa!

 

Text och foton

Gunnel Jansson

 

HEMLIGA RESAN MÅNDAGEN DEN 20.11.2017

Det är min första hemliga resa. Därför går jag, och andra, gärna in på gissningstävlingen: vart är vi på väg? Det skall vara ”färdigt före vägskälet” - ja, men vilket? Om målet är Nagu så kan det vara Kalkvägens. Men icke, där styrde vi kosan norrut. Ny nervspänning vid St. Karins vägskäl. ”Där for min gissning om Dalsbruk” sa någon, för vi svängde västerut. Ända in i Åbo for vi och stannade framför gamla bibliotekshusets ingång där Rauni Schleutker väntade på oss. Men hon skulle inte med, det var vi som skulle ut för detta var vårt första mål. Uppdelade i två grupper vandrade vi under ca en timme runt med två svenskspråkiga guider.

BIBBADELEN ÄR PÅ HÄLFT, JAG BLEV TYDLIGEN MERA INSPIRERAD AV RENINGSVERKET

Åbo stadsbibliotek

Byggdes 1919 av Henning von Rettig (Hans von Rettigs farfar) som donation till Åbos invånare. Den ståtliga kvinnostatyn i entrén är av Walter Runeberg. Arkitekt ?. I gamla delen svensk låneavdelning och musikbibba i övre våningen. Här ordnas happenings med små konserter. Följer tidningssalen med datorer och sedan nya delen. Vi fick ljuvliga juliga bullar på lilla Café Sirius mittemellan gamla och nya delen. På sommaren har man caféverksamhet också på innergården mellan gamla och nya delen.

Därefter: ner mot busstationen och så västerut. Kanske någon kyrka eller slottet? Men vi körde förbi Mikaelskyrkan, igenom Portsa - man kom ju att tänka på Kakola, alltså fängelset - men efter många svängar landade vi på Åbo avloppsreningsverks gård. Jasså, vad är detta?  

Åbo avloppsreningsverk

In och på med gula västar och skyddshjälmar och sen traskade vi iväg, på en ca 1kms vandring enligt vår energiska finsktalande guide. Hela området har namngivna gångar, typ Viemärikatu. Vi skulle bekanta oss med det allra heligaste, reningsprocessens tre bassänger.   Reningsverket är beläget inne i Kakolaberget på dess västra sida, det ägs av Åbo stad och 13 randkommuner och det är Europas modernaste reningsverk. Den dagens saldo: 4900 m3 in - dryga 5900 m3 ut. Det renade vattnet rinner till sist ut i Åbos hamnbassäng. För andra tekniska detaljer hänvisar jag till Turunseudunpuhdistamo.fi–webbsida. Detta är min egen upplevelse av besöket.

Det hängde en lätt ”air” av avlopp i gången utanför den första bassängen. Vi skulle bara följa guiden och gå raskt efter honom så skulle det nog gå bra, sa han. Väl inne stannade han i varje fall mitt på bron och började berätta. Lukten var till vår förvåning inte så besvärande, så vi lyssnade snällt.

Bassäng 1: kemisk rening i bassängerna på båda sidor om bron. Tjockt brunt vatten och små bruna öar av ”gissa bara”.

Bassäng 2: biologisk rening. Fortfarande brunt, brunt och lite flytning men ingen lukt eller så.

Bassäng 3: rening med sandfiltrering, vattnet körs genom sandmadrasser. Nu skulle det väl ljusna trodde man men det såg inte så ut först. I slutet av avdelningen demonstrerade han sikten med en 3m lång stång med ett vitt spadtag i ändan. Det vita var synligt rätt så länge på väg ner och stannade vid 1,60m. Ganska bra resultat om man jämför med en sikt på 20-30cm i Aura å och lite till ute till havs. Och faktiskt! Det som till sist silades ut i den avdelningen såg ut som vatten ska se ut, genomskinligt.  

I gången efter sista bassängen kändes luften rentav frisk. Vi hade blivit uppmanade att hålla i hjälmen. Det fanns visserligen livbojar vid broarna men tanken på att måsta dyka ifall man tappar hjälmen, o nej. Vid utloppscentrifugen får vi veta att det tar 14min för hjälmen att rinna ut i hamnbassängen och lite senare kommer den som hoppat i för att rädda den.

Vid starka ösregn blir det överproduktion och då tar man till reservbassänger, det klarar man av fint.  En gång tänkte det gå illa då 200-300l lut rann ut i systemet från en närbelägen firma. De ringde lyckligtvis och informerade om olyckan och man hade nu 8t på sig att ”göra något åt saken”.  Avloppsvattentillförseln stoppades och det kritiska ”materialet” leddes in i en reservbassäng där det behandlades med kemiska processer under några dygn innan det var färdigt att släppas vidare.

En turistgrupp från Hongkong fick lite att tänka på – inte någon enkel sak att bygga rening för 10milj invånare. Åbo med omnejd uppgår till bara 300 000.  Storsyndaren St. Petersburgs myndigheter har inte varit här. De har förvisso ett reningsverk men problemet är deras infrastruktur som ligger sorgligt efter. Nu och då kommer barngrupper på besök men man har dragit gränsen vid 12 år. Det blir annars alltför oroligt och högljutt, de kan i värsta fall ramla i. Vår guide har fått avbryta några sådana besök två gånger pga av ohörsamhet!

Café Daisy

Lunch intogs på Café Daisy på Slottsgatan 41, nära Martinsbron. Matstället drivs av föreningen DaisyLadies ry, grundad 2001 på initiativ av turkisk-finska Hülya ”Hissu” Kytö och andra för att stöda integreringen av invandrarkvinnor. Namnet hänvisar till prästkragen som klarar sig bra med lite näring och värme (läs kärlek). De flesta av kvinnorna har varit här i 10 år och kommer från olika länder, mest från Turkiet. Tanken är att de skall ha något att göra, lära sig finska, att t.ex. laga mat eller sy och handarbeta. De tillverkar och säljer sina produkter i en liten bod på samma adress, allt från sockor till mjukisdjur. Maten var riktigt god och riklig. Till sist äntrade vi puben ”Uusi Apteekki”, öppnad redan 1993, mitt i Kaskisbacken för en iskall öl eller annat starkt.  

Det var roligt och välordnat, jag hänger nog med på nästa hemliga resa!

 Maria Simberg-Sörensen  

Österländska impulser

Reseledare/guide Rauni Schleutker har varit fantastisk med att hitta på olika resmål. Hon har introducerat Pargasiterna till resor till olika kyrkor och kyrkosamfund under det senaste året. Vi har gjort guidade besök till de lutherska kyrkorna i Åbo: Domkyrkan, Martinskyrkan och Konstkapellet (Hirvensalo) , Ortodoxa kyrkan vid Åbo salutorg, Katolska kyrkan i Åbo, Synagogan i Åbo.                

 I september 2017 var det dags att bekanta sig med Buddhatemplet i stadsdelen Moisio i Åbo.

Tisdagen den 26.9 äntrade 23 st Pargasiter Molle Mollgrens buss och färden gick mot Kurala byabacke i Åbo för förmiddagskaffe och nybakt bulle. I grannrummet höll mamma/barngruppen musiklekskola och mången mild blick riktades mot de små liven som försökte trumma takten mitt i en skrammelorkester.

Vädret var höstligt och solen tog fram de fantastiska gula färgerna i naturen då resan gick vidare mot Alastaro, en kommun norr om Åbo med ca 3000 invånare. Alastaro är sedan 2009 införlivat i Loimjoki (Loimaa) stad.

Konstnär, kompositör, musiker och samlare Pekka Airaksinen har samlat nepalesiska och tibetanska föremål sedan 1974 och har ställt ut dem i ”Tiibetin taiteen keskus ” som är inrymd i ”Alastaron Dharmakeskus” som är belägen i en gammal folkskola. Museichef Maarit Vainio mötte oss på gården och berättade att vår grupp var den första större gruppen som hittade museet.I huset finns två stora salar fyllda med ca 200 föremål. Föremålen utgörs av thangka-målningar, statyer, ritualföremål och instrument. Maarit Vainio berättade om föremålen och tankar och inställningar inför de olika Buddha-figurerna och om den filosofiska tro buddhismen är. I huset hålls även meditationskurser.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Från denna mycket speciella utställning fortsatte färden vidare några kilometer till ”Wanha Kanala”, ett matställe på Mäkiläs gård. Lunchen bestod av god husmanskost och mången köpte ett tjog ägg eller nygräddade munkar eller semlor med sig hem som ätbart reseminne.

Vid ”Kanta-Loimaa” kyrka stannade bussen. Kyrkan är stor och ståtlig men var stängd, så vi beundrade skålgroparna (även kallas ”älvkvarnar”) från bronsålderstid som finns inhuggna i flyttblock och berghällar utanför kyrkomuren. Djupet på groparna varierar från någon millimeter till över 50 mm.  Den vanligaste tolkningen av groparnas funktion är att de spelat en viktig roll inom fruktbarhetskulten under den hedniska bronsåldern. Ett antagande är att man rituellt malde sädeskorn i dem eftersom de flesta ligger i anslutning till forntida åkrar. Skålgropsstenar antas alternativt vara offerstenar eller blotstenar.

 

 

 

 

 

 

Sedan blev det dags att åka till buddhatemplet i Moisio stadsdel i Åbo. ”Lootuksen Sydämen Temppeli”. Templet finns på en åker helt nära en trafikerad väg. Templet blev färdigt 2013 och har flera gånger varit utsatt för förstörelse bl a en anlagd brand. På gårdsplanen finns ett ”lusthus” med en marmorstaty föreställande medkänslans gudinna Ba Ta Quan The Am.    

Ett tornhus är under uppbyggnad. Det kommer att användas som begravningsplats.

Inne i templet fick vi information av en finsk talesman för samfundet, psykoterapeut Ari Vuokko, om att det bor två munkar i huset (de var båda resta till Sverige för tillfället). Till samfundet hör ca 900 personer men ibland är bara en person per familj medlem fastän hela familjen är delaktig i samfundet.  Templet har byggts för att användas främst av vietnamesiska buddhister. Det finns ca 2000 vietnameser i trakten, men en del av dem är katoliker.

Inne i tempelsalen var det mycket varm stämning och buddhafigurer, blomkransar och gyllene detaljer var starkt upplysta. ”Äkta plast” berättade Ari Vuokko om materialet.

Samfundet bjöd efter introduktionen på läckra vårrullar och te.

Hemfärden utgjorde ”raka spåret” till Pargas och höstsolen ledsagade vår väg fastän mörka regnmoln lurade vid horisonten.

Igen hade en lyckad resa gjorts. Det finns så oerhört mycket att se och uppleva i vårt vackra land.

 

Text och bilder:     Gunnel Jansson                                                                                                                                         

Pargasiterna såg "Okänd soldat" i Harparskog

Den sista söndagen i juli fylldes ParTours buss än en gång med förväntansfulla pargasiter - denna gång för att uppleva teaterversionen av Väinö Linnas "Okänd soldat", nu för första gången spelad på svenska i sin helhet i Hangös Harparskog. Harparskog är granne till Syndalen vilket gav preliminära och bekanta vibbar till största delen av de manliga resenärerna som avtjänat sin värnplikt i Dragsvik.

Väderleksprognoserna hade utlovat en del regn över Hangö till eftermiddagen och helt riktigt tornade oroväckande mörka moln upp sig i norr och väster. Men i det här skedet var det bara att gilla läget och plötsligt var man framme i Harparskog, som faktiskt var en skog om ock mera en parkaktig sådan. Ut ur bussen klev pargasiterna, kanske lite stela i lederna efter den två timmar långa bussfärden men på gott humör. En kort promenad varpå ärtsoppan serverades på känt effektivt lottamanér av Västra Nylands Marthor.  God var soppan och man hann t.o.m. kasta en och annan blick i programbladet innan uppbrottet från bordet. Läktarna och teaterscenen skymtade i bakgrunden bak tallstammarna, men publiken hölls tillbaka av bestämda väktare och repspärrar. De mörka molnen hade skingrats under matens gång och med magen mätt var man beredda att ta sig an den finska klassikern.

 För att täcka tiden mellan ankomst, förplägnad och insläpp hade arrangörerna kommit på ett fyndigt sätt att fylla mellantiden. Man hade inrättat en liten "krigsstig" vid vilken olika lokala krigshändelser återberättades av ytterst kunniga guider. En kvart innan föreställningen släpptes publiken in och man kunde bara beundra de robusta och fina läktarna med bekväma bänkar, som arrangörerna tillverkat och solen blev förutseende nog i ryggen. Framför publiken fanns den stora scenen och i fonden ett avgränsande berg med glest växande träd.

Efter kommandot "Inga fotografier!" började publiken tystna och exakt på slaget strömmade bekant ödesmättad Sibeliusmusik ur högtalarna. Efter en stund uppenbarade sig något vitt fladdrande långt uppe på berget. Så småningom gick det upp för publiken att det var "Suomi-neito" (Helena Puukka), som behärskade konsten att graciöst hoppa från sten till sten och trippa längs osynliga stigar för att så småningom vara framme vid själva teaterscenen och greppa en gömd violin och stämma in i Sibelius magnifika öppning. Den träffande symboliken var oförglömlig och Helena Puukka fanns fortsättningsvis hela tiden med i handlingen som en förenande musikalisk länk påminnande om Finlands utsatta läge i famnen på stormakten i öster.  En autentisk radioröst - Risto Ryti - informerar torrt att kriget har inletts och soldaterna och publiken lotsas realistiskt in i handlingen. Kapten Kaarna (Kennet Lindholm) äntrar skogsscenen där männen ligger och trycker och visar hur man går mot fienden, men blir nedmejad så gott som omedelbart av fiendeelden. Kriget och Okänd soldat var i full gång.

Efter ett tag hade man hunnit vänja sig vid den svenskspråkiga dialogen (Märk! för det mesta olika nyländska dialekter) och det kändes spännande att tänka sig hur de mest berömda scenerna i Edvin Laines filmversion skulle kunna få konkurrens ute i Hangöskogarna. Förväntningarna kom inte på skam, för regissören Erik Pöysti hade gjort ett jättejobb med att sy ihop och delvis nyskapa Linnas verk. Vissa repliker gick lite förbi, men den innerliga och fullödiga spelningen som skådespelargardet bjöd på var alldeles underbar och scenerna var lätt identifierbara. Redan Hietanen (Willehard Korander) visade vägen och uppehöll burlesken på ett självsäkert och träffande sätt. Musiken, stridsljudet och den i särklass fina berättaren (Hellen Willberg) höll ihop pjäsen och i publiken satt man andäktigt tyst och ryckte mangrant till då den första pyrotekniska salvan avlossades. Pyrotekniken var även den alldeles i särklass då vid ett tillfälle en del av publiken kunde känna tryckvågen och värmen från granatkrevaden som förintade den mycket sparsamma förplägnads-undersergeanten Mäkilä - lite klichéaktigt men träffande nog från Laihela (Tommy Haakana) - visserligen utom publikens synfält.

Realism saknades inte. T.o.m. en T34 pansarvagn körde in på scenen med buller och bång och blev stoppad av den heroiska finska Hietanen. Han var den sanna hjälten som stoppade en pansarvagn med en mina, vilket befordrade honom till sergeant, men dock en underofficer i folkets smak och tycke. Vi följde och kände med honom ända till det bittra slutet då han förblindad gjorde en sista heroisk insats. Likt Hietanen framställde Linna även fänrik Koskela (Martin Bahne) som en folkets man, som inte talade mycket, men såg till att manskapet gjorde det som behövdes. Den tyskorienterade officersdisciplinen gav Koskela inte mycket för och fylleslaget på scenen var mycket fint spelat och regisserat med små teatraliska medel. Skådespelarinsatserna var som regel mycket fina, men då Rokka (Joonas Heikkinen) äntrade scenen fick vi se den finska "ödemarkssoldaten" bokstavligen i kött och blod. Joonas Heikkinens spel var träffsäkert och alldeles i särklass. Han bjöd frikostigt på sig själv och överträffade nog Edvin Laines Rokka i många stycken. Småbrukaren från Karelska näset kom som reservist och en erfaren krigare från vinterkriget tillsammans med sin tystlåtne kamrat Susi (Frank Björklöf). Joonas Heikkinens Rokka var inspirerad och satte ytterligare fyr på tillställningen utan att förglömma alla flyganfall, kanoner, granater och maskingevär och kulsprutor.

 Anfallskriget stannade upp så småningom och efter detta inleddes den besvärliga och förödande reträtten. Under slutscenerna kör pansarvagnen åter in på scenen och Koskela stoppar den men dör samtidigt själv. Martin Bahnes Koskela stadgar slutscenerna på ett övertygande sätt. Av de glada soldaterna i början av pjäsen (och kriget) återstår endast en handfull. Resten har sårats eller strukit med. Ett realistiskt och gripande slut helt i moll. Åter ljuder Sibelius ödesmättade Finlandia precis som i början av stycket. "Suomi-neito" är ännu vid liv, hennes violin är sorgsen, men hon har fått mycket stryk.

   Pargasiterna och den övriga publiken, totalt 810 personer, var alldeles utpumpade. De hade fått sig en kulturupplevelse som hette duga. Encore, encore - vad duktiga de var - hela högen. Ett stort tack riktades även till initiativtagarna, som jobbat med projektet under en lång tid. En mycket slagkraftig styrelse under ledning av Holger Wickström, själv uppvuxen och hemtam i Harparskogs-området. Med sig har han haft Ulf Heimberg, Peter Heinström, Kåre Pihlström och Kerstin Karlberg som producent samt ytterligare ett otal frivilligarbetare och ett stort stöd från stiftelser, företag och privatpersoner. Tillbaka i ParTours buss var alla överens om att pjäsen var fantastiskt genomförd och en annan sak var alla även helt överens om. Reseledaren Asta Lindholm stod än en gång för en fullträff både vad förberedande av resan, själva resan och organiseringen på ställe i Harparskog beträffar. Ovationer, ovationer, och ett jättestort tack till henne!

Stig Kavander

Pargasiterna i västerled

Asta Lindholm hade en god idé: en resa till Åland och där den stora lockelsen: besök på Andersudde, där Anders Wiklöf har sin berömda konstsamling. Idén föddes på våren 2016, grodde under sommar och höst (det fanns så många inplanerade resor allaredan ....). I februari skulle en anhållan få skickas till Anders Wiklöf om att på våren få besöka hans hem. Han tar emot några grupper på våren och några på hösten. Asta skickade anhållan redan i januari och sedan började väntan …….. ingenting hördes. Asta kontaktade ”pargasbor i förskingringen Öriket” bl a Barbara Heinonen, pargasflicka som är stadsdirektör i Mariehamn, henne ville vi även träffa och få höra om hur det är att leva och jobba på Åland. Resan annonserades muntligt ut och väckte stort intresse, anmälningar började komma in…. Bokning med Launokorpis buss/resebolag gjordes preliminärt.  Men inget tillstånd att vi skulle få besöka Andersudde kom. Spänningen steg.  ÄNTLIGEN i medlet av april kom så meddelandet: Ni är VÄLKOMNA!

Måndag 8.5 steg 26 st mycket förväntansfulla Pargasiter ombord på Finnlines fartyg Finnclipper i Nådendal. Egentligen var det bussen som ”steg ombord” eftersom vi alla satt i bussen och åkte in i fartyget.

Dagen var mulen och kylig, men vårvädret är oberäkneligt och ännu visste vi inte hur oberäkneligt.

Det fanns mycket utrymme ombord och lunch och kaffe intogs innan matdisken och baren stängdes kl 12.30. Sedan satt vi där och undrade var man kunde få ens en klunk vatten. Rederiet fick respons på sin service-tidtabell av många. Efter fem timmar landsteg bussen i Långnäs, Lemland på Åland med Jukka Kaasalainen vid ratten och ett gäng tystlåtna Pargasiter som passagerare. Litet skyndsamt hade vi eftersom den besvärliga vinden hade fördröjt landstigningen och vi hade avtalad audiens på Andersudde på Järsö i Lemlands kommun söder om Mariehamn kl 17.15.

Kommerserådet Anders Wiklöf är Ålands ”store son”. Han är genom det helägda bolaget Wiklöf Holding aktiv inom dagligvaru- och partihandel på Östersjön, samt inom hotell-, helikopter- och byggsektorn. Anders Wiklöf är även största ägare av börsnoterade Ålandsbanken. År 1989 grundade Anders Wiklöf Östersjöfonden med det fullständiga namnet Stiftelsen Ålandsfonden för Östersjöns framtid. 2008 promoverades Anders Wiklöf till hedersdoktor i ekonomi vid Åbo Akademi.

Han sponsorerar idrott och är tydligt intresserad av människan som helhet. Både skönhet för ögat, god kondition för kroppen och ett harmoniskt sinnelag verkar vara av intresse för honom

Anders Wiklöf mötte själv skocken av Pargasiter vid uppfarten till sin gårdsplan. ”E de han själv?” viskades det – och snart märktes det på husvärdens auktoritet, vänlighet och förmåga att bryta barriärer - att det var ”han själv”. Sällan träffar man en person som behärskar situationen så helt samtidigt som han ”bjuder på sig själv” och har ett naturligt bemötande av nyfikna blickar, kan berätta historier bakom inköpet och utbyggnaden av sitt härliga sommarhus och sin förvärvade konst, på ett sådant sätt att åhörarna känner sig vara delaktiga in i de minsta detaljerna (fastän vi aldrig skulle ha råd, kunnande eller den blekaste förmåga att klara motsvarande situationer).

Huset är tillbyggt i många omgångar för att härbärgera konstsamlingen. Sneda takfönster förekommer rikligt och trappsteg upp och ner tyder på att man följer naturens nivåer på det berg som ligger under huset. Huset är i detta skede ca 700 kvadratmeter stort och här bor Anders Wiklöf med fru Rita under sommarhalvåret.

Hela gruppen fick stiga in i huset och trampa omkring på de stora, äkta mattorna och beskåda soffgrupperna, kristallkronorna och konsten på väggarna.

Konstsamlingen är en av Nordens största privata konstsamlingar med verk av bland annat Victor Westerholm, Akseli Gallen-Kallela, Carl Larsson,  Helene Scherfbeck, Ellen Thesleff och Elin Danielson-Gambogi.

Åländska konstnärer eller konstnärer med åländsk anknytning är rikligt representerade på Anders Wiklöfs väggar.

Vi visades runt av guiden Gun Styrstöm, som kände till mycket om konstverken. Emellanåt tog Anders Wiklöf vänligt över och berättade ”sin historia” om just det eller det verket.

Som avslutning fick vi ännu besöka orangeriet där de stora blomsterkrukorna (med citronträd, pelargoner och andra växter) bevaras under vintern. Där fick var och en av oss som gåva en stor, dyrbar konstbok, som berättade om alla de verk som vi just sett.
Som ”extra allting” fick vi ännu besöka Anders Wiklöfs tennisarena med 1600 läktarplatser. Storartat. 

Andersudde är vackert och gediget vart blicken än föll. Helt överbegeistrade satte vi oss igen i bussen och åkte till hotell Pommern i Mariehamn för en efterlängtad, god middag. Vi kom fram exakt i rätt tid, kl 19.30.

Sedan var det dags att nå hotell Savoy där vi skulle bo i två nätter under vårt fortsatta Ålandsbesök.

Tisdagmorgonen inledde med lätt snöfall (9 maj!) och illavarslande kyla i luften.

Jukka rattade norröver genom Jomala kommun, genom Godby centrum och stannade på gårdsplanen till Taffel. Numera heter företaget Orkla Confectionery & Snacks Finland (Panda Ab + Chips Ab). Ingen visning i fabriken var överenskommen utan det blev bara en vända in i fabriksshopen – och visst blev det kö vid kassan ….

Mot Bomarsunds fästning i Sund kommun gick så färden. Solen glimtade fram emellanåt och det gjorde den just då vi kom upp till Notvik tornet (byggt 1845-1848), som utgör den norra delen av fästningen. Sedan tog vinden och molnigheten igen vid och det blev skyndsamt att söka sig till bussens värme. Bomarsunds fästning byggdes från 1832 framöver. Den blev aldrig färdigt utbyggd. År 1854, under Krim-kriget, anföll franska och engelska flottorna. Fästningen förstördes och därefter har sten från fästningen tagits till diverse byggen. De ruiner som ännu står kvar är representativa stenväggar på en stor areal. Även rester av byn Skarpans utanför fästningen syns i terrängen. Fästningen var alltså ämnad att bli stor och försvara Ryssland för angrepp från söder och väster.  Det gick som det gick och numera är hela Åland en demilitariserad zon.

På ängen mellan ruinväggarna fann några observanta Pargasiter orkidéväxten Adam-och-Eva. De stod mycket kortväxta och frös mellan hagelskurarna.

Bo Åkerholm kände till en ”rysk begravningsplats” på Prästö. Jukka vid bussens ratt hittade fram och vi fick uppleva stora områden reserverade som gravgårdar. Det var under den ryska tiden som det anlades sex olika gravgårdar för olika trosinrikningar i samband med den tid då Bomarsund byggdes. En sällsam ro kunde man känna på dessa stora, delvis skötta, delvis naturliga områden som omgavs av gråstensmurar. Endast enstaka gravstenar märkte ut gravplatser.

Då bussen kom fram till Kastelholms slott snöade det blötsnö. Vi hade en timme på oss att se oss omkring på Jan Karlsgården, Kastelholms slott och fängelset Vita Björn. En kvart fick vi snällt sitta och vänta på att snöfallet upphörde och sedan begav sig alla i olika riktningar för att se på de olika sevärdheterna. Kronohäktet i Kastelholm, Vita Björn, byggdes 1784 och är nu ett museum som berättar om fångarnas levnadsomständigheter i häktet.

Jan Karlsgården är ett hembygdsmuseum med gårdsbyggnader av den typ som fanns på Åland under andra hälften av 1800-talet.  Husens inredning är den bondefolk hade på 1700-1800 talen. De typiska väderkvarnarna finns representerade med flera olika typer.

Kastelholms slott omnämndes första gången i skrift 1388. Sin händelserikaste tid hade slottet på 1500-talet då Vasarna tidvis vistades där. Till år 1634 var Kastelholm Ålands administrativa centrum. Flera bränder härjade på Kastelholm och efter branden 1745 började slottet förfalla. Sedan slutet av 1800-talet har flera omfattande restaureringar gjorts, den senaste på 1990-talet. Slottet är numera ett museum.

Smakbyn, granne till de ovannämnda sevärdheterna, var vårt följande mål.

Lunchen bestod av fisksoppa och Ålands pannkaka.

Pargasbördiga stadsdirektören i Mariehamn, Barbara Heinonen, hade lovat ta emot Pargasiterna i stadshuset. Hon var redan på gården och mötte oss i en elegant ”pinkruby red” blus med skor i högklackat ton i ton. Barbara presenterade oss för målningen av Maria Alexandrovna, tsar Alexander II:s hustru, som har givit Mariehamn dess namn 1861. Staden grundades på ett drygt kilometerbrett näs mellan två havsvikar. Stadens landyta är rätt liten, endast 11,8 kvadratkilometer. Invånarantalet närmar sig 12 000. Planläggning och utrymme i staden är också en del av de kommunala problemen. Barbara Heinonen berättade ledigt och initierat om den politiska situationen, om vardagens problem och glädjeämnen i staden – och med ens kändes det väldigt bekant med tongångarna, lösningsförslagen och knutarna. Den finlandssvenska problematiken i kommunerna skiljer sig inte så mycket från varandra. Ett stort undantag finns dock: Åland slipper hälsovårdsreformen, landskapet handhar redan hela öns hälsovård.

Mariehamns stadsplan är planerad i rutmönster av arkitekt Georg Theodor Chiewitz. Många av    trähusvillorna är ritade av byggmästare Hilda Hongell.  Lars Sonck har ritat kyrkan, stadshuset och andra officiella byggnader.  Aktuellt i dagens värld är hur staden skall växa på sitt begränsade utrymme. Kommunsammanslagningar har aktivt diskuterats. Åland består av en stad, nio landsbygdskommuner och sex skärgårdskommuner.  Diskussionerna går vidare i de politiska kretsarna (och Barbara Heinonen berättade moget att hon som tjänsteman inte i detta skede tar ställning till de internt politiska diskussionerna). Samma kväll skulle fullmäktige diskutera huruvida museifartyget, barken Pommern, skall få en torrdocka eller inte.

Barbara Heinonen lyckades på ett sakkunnigt sätt berätta om politik och problematik så, att man plötsligt upplevde sig som en del av vardagslivet i Ålands ”huvudstad” Mariehamn. Barbara visade från kartan vad som pågick var i staden, visade oss runt i stadshuset och bjöd på kaffe, äppelsaft och bulle samt hade mycket tid för oss, turister från hennes hemstad. Efter två timmars besök begav vi oss äntligen mot hotellet.

Många av oss gick senare på kvällspromenad - och några, som gick förbi Ålands museum hade märkt att det var öppet. Snabbt skickades sms–meddelanden och flera kom till museet och fick uppleva vernissagen ”Arvet” av textilkonstnären Keathy Ericsson–Jourdan samt samtidigt besöka basutställningen. På hemvägen i den ljusa men kyliga vårkvällen upptäckte vi ett blommande magnoliaträd i skeppsredare Gustaf Eriksons trädgård vid Norra Esplanadgatan.

 

Tredje och sista dagen på Åland: det snöade, flera cm snö låg på gatorna och hustaken (10 maj)!!

Vi åkte till Önningeby i Jomala för att bekanta oss med Önningebykolonins målare.

Det hemtrevliga konstmuseet, inrymt som en tillbyggnad till stenladugården på Jonesas gård, hade öppnats 1992 och museets ”eldsjäl” konstnär Kjell Ekström berättade livfullt om museet och de konstnärer som funnit sina sommarparadis och sin inspiration just här i denna by.

Önningebykolonin var en konstnärskoloni som verkade i Jomala mellan åren 1886 – 1914. Grundaren till kolonin var landskapsmålaren Victor Westerholm som kom till Lemströms kanal sommaren 1880 och inköpte senare där sommarstället Tomtebo. Han inbjöd finländska och svenska målare till Åland och under de påföljande åren uppstod en konstnärskoloni i byn Önningeby där konstnärerna hyrde in sig i byns gårdar för sommaren.

Det var friluftsmåleri, med inspiration från Skagen och Paris, man skapade. Victor Westerholm, Nagubo till börden, målade ofta kossor i björkhagar. Övriga konstnärer som under somrarna vistades i Önningeby var Hanna Rönnberg, Edvard Westman, J.A.G. Acke, Eva Topelius, Elin Danielson-Gambogi och Dora Wahlroos (hon har målat även i Pargas).

Vi fick höra intressanta historier om konstnärerna själva samt på vilka vägar tavlorna hittat till detta lilla men mycket medryckande museum.

Nu var bara hemresan kvar – vi hann ändå sticka oss in på ett mat/kaffeställe i en vägkorsning och som överraskningsgäster tömma brödfaten och kaffepannan innan vi i god tid väntade i bussen i Långnäs för att få åka ombord på Finnlines fartyg Finnfellow och få en lugn överfart till Nådendal och vidare mot den välbekanta busstationen i Pargas.

Tack allihopa för trevligt ressällskap på en upplevelserik, värdefull resa !

Det är roligt att resa – det gör vi om !!

 

Text och bilder: Gunnel Jansson

 

Hemliga resan – vart var vi på väg?

Hemliga resan hade sålts som ”något för herrar” vilket gav rum för både fantasi och hjärngymnastik. Antalet herrar som deltog i resan den 7 februari var 13 – enligt Asta Lindholm fler än vanligt.  Egentligen var de en till, T B Johanssons buss rattades ju av en erfaren man. Men kvinnorna var trots allt fler, 20 st och därtill tre medlemmar i resegruppen. Som vanligt fick vi sväva i okunskap och endast ägna oss åt att fylla i gissningslapparna om vart vi var på väg tills vi kom till Pargas vägskäl. Resmålet den här gången var Åbo närmare bestämt de skeppsvarv som funnit vid Aura å och det varv som i dag behöver många arbetare och dessutom hämtar in skattepengar både till staten och Åbo.

Charlotta von Haartman delade generöst med sig av den vidlyftiga kunskap hon har gällande maritim byggnation. De första varven kom till under Gustav Vasas tid och fanns på östra sidan av Aura å vid sockerbruksstranden. Skärgårdsbåtarna hade sin ursprungliga hamn nedanför Samppalinna.

Det dröjde ända till 1730-talet innan skeppsbyggnationen kom igång i större skala. 1737 kallades skeppsbyggmästare Robert Fithie till Åbo från Nykarleby där han byggt handelsfartyg i 4 år. Fithie var engelsman och hade lärt sig sitt yrke genom studieresor i Europa, bl.a. Holland och under många år i Stockholm på Djurgårdsvarvet. 1741 grundade Robert Fithie sitt eget varv på västra sidan av ån. Det första fartyget som byggdes där var ett mudderverk. Under 1741-1743  (lilla ofreden) byggdes  galärer för den ryska armen. Varven på var sin sida om ån kämpade hårt om både arbetare och beställningar och borgerskapet engagerade sig som delägare.

Efter 1809 växte efterfrågan på fartyg som kunde trafikera på längre sträckor. Bl.a. lockade möjligheterna till valfångst i Alaska!

Varvsindustrin tog ny fart då ångmaskinerna togs i bruk. I Åbo grundades 1838 Transport Ångfartygs Bolaget som med fartyget Murtaja trafikerade rutten Åbo – St Petersburg och angjorde också Ekenäs, Helsingfors och Lovisa . Bolaget upphörde år 1862 då Murtaja togs ur bruk.

Ångmaskinerna byggdes på Ericsson & Cowies verkstad där William Crichton hade erbjudits chefsposten i början av 1840-talet. Chrichton kom liksom Fithie från England via Stockholm högst antagligt lockad av de möjligheter närheten till  Ryssland erbjöd. Då Krimkriget bröt ut togs han till fånga och fördes till St Petersburg anklagad som spion för England. Efter en tid släpptes han fri och återvände till Åbo där han fortsatte att utvidga sitt varv.

Chrichton byggde i början av 1900-talet motortorpedbåtar och sedan både u-båtar och pansarskepp.

År 1937 blev Chrichton en del av Wärtsilä och fortfarande finns en del av byggnaderna kvar på östra åstranden. Här finns Valkoinen  talo, d.v.s. huvudkontoret och bredvid finns Wärtsiläs yrkesskola (nu Valintatalos butik). På motsatta stranden syns en stor valstjärt där pansarbädden låg.

Ångbåten Ukko-Pekka som i dag gör charterturer i skärgården är byggd 1938 på Sandvikens varv i Helsingfors. Den ursprungliga ångmaskinen drivs numera med dieselolja. Ukko-Pekka var först i tullens tjänst för att underhålla fyrar och sjömärken. Under kriget tog flottan över. Därefter var det ryska kontrollkommmissionens tur. Då båten redan låg på Valmets varv för skrotning köptes Ukko-Pekka av Pentti-Oskari Kangas familj.

FORUM MARINUM

Sedan var det dags för Forum Marinum. En kort introduktion av vår ypperliga guide och efter det rundvandring på egen hand i en timmme. Innan vi gick tillbaka till bussen fick vi var sin lysande gröna skyddshjälm, nu var det Pernovarvet som skulle inspekteras!

Pernovarvet har fungerat sedan 1924. Tyskland beställde u-båtar p.g.a. att Versaillesfördraget inte tillät dem att bygga sådana. 1931-1933 byggdes 500 tons u-båtar bl.a. Vetehinen och Vesihiisi. På Sveaborg finns ännu Vesikko, den minsta av u-båtarna som var tysk.

Krigsskadestånden utgjorde ett starkt uppsving för varven, Valmet och Laivateollisuus i Åbo och Holming i Raumo. I kronologisk ordning ser Pernovarvets historia ut så här:

1737 Robert Fithie grundade Gamla skeppsvarvet i Åbo

1882 tog William Chrichton över – största kund Kejserliga ryska flottan

Chrichton byggde i början av 1900-talet motortorpedbåtar och sedan både u-båtar och pansarskepp.

1924 togs  varvet över av Ab Vulcan fick namnet  Chrichton-Vulcan

1935 Wärtsilä tog över  Maskin & Bro

1966 uppstod Wärtsilä Turku Shipyard.

På 1980-talet tvingades Wärtsilä ta över både Valmet och Laivateollisuus. Wärtsilä övergick till MasaYards som i sin tur blev Kvaerner som blev STX.

Meyer Werk Turku:

Meyer Werk är ett familjeföretag i 7 generationen. Varv i Papenburg och Rostock. Bygger för egen del endast passagerarfartyg. Meyer Werk Turku har ett investeringprogram på 75 miljoner €. Utbildar arbetare för det egna varvet bl.a. svetsare. I dag 1400 anställda, räknar med ett framtida behov på 1800.Måleriarbetena är utlokaliserade.

Den stora kranen är 100m hög, lyfter 600 ton. Kraftigare kran är på kommande.

Torrdockan byggdes på 1970-talet: 365 m lång, 47 m bred och 15 m djup. Storleken var det som gjorde att Meyer etablerade sig i Åbo.

Mein Schiff 6 och 7 byggs nu, 8  skall påbörjas.  Mein Schiff 6 är 295 m lång, 8m djup, tar 2500 passagerare. Mein Schiff 6 fick vi beskåda med hjälmarna på – i övrigt tittade vi genom bussfönstren på varvsområdet.

Under planering: en båt för Carnival Cruises och en för Caribbean Cruises – vardera dubbelt så stora som TUI:s fartyg. Alla nybyggen drivs med LNG (Liquid natural gas).

Meyers försäljningstrumf är att beställaren får det han vill ha, all planering utgår från beställaren vilket gör att han är villig att betala mer.

Lunchen bjöd på ännu mera historia, vi åt den på Åbo slott!

Sedan var det dags för den andra delen av Forum Marinum  d.v.s. gamla kronomagasinet för säd från 1894. En kort introduktion av Charlotta och sedan fick vi bekanta oss med utställningen i en dryg timme.

På hemvägen utsåga vinnaren i gissningstävlingen. Fru Fortuna gynnade föreningens nya skattmästare, Bror Berg – även om det ju nog var skattmästarens svar som avgjorde!

​

Klicka på rubriken så ser du programmet!!

SPF RESOR
Krakow och Wien 30.8-6.9
Irland 25.9-1.10
Seniorskeppet 24-26.10 från Helsingfors
Fantomen på Operan 25-27.11 slutasåld, ev. Blir det en gång till.

                  

 

Höstens ”hemliga resa” 2016

Såväl unga som äldre personer fängslas av ”hemligheter”. Ju djupare och mörkare desto bättre. Nu har en rätt liten hemlighet röjts: Pargasiternas hemliga höstresa har inträffat i början av oktober.
Johanssons buss med Tor-Björn vid ratten gjorde en första invikning på P-platsen i Krossi, S:t Karins. Den första susningen gick genom bussen ”inköp hela dagen”.
Det var dock reseledaren Rauni Schleutker som steg ombord och langade upp i bussen örfilar och ”kaffe på burk”. Så började det söta livet …
Vemo (Vehmaa) har haft en gruvindustri med dagbrott – och där har man brutit röd granit.
De nu vattenfyllda, vackra dagbrotten modell mindre finns på många ställen i Vemo. Vi besökte Tummamäki där de höstfärgade lövträden speglade sig i den klara vattenytan. Överväldigande vackert i den kyliga höstmorgonen.

I Vemo museum fick vi ta del av hur man från 1800-talets slut lösgjort, bearbetat och transporterat de tunga granitblocken från dagbrotten till beställaren. Järnvägen byggdes först på 1920-talet och till kusten var det långt att ta sig. Graniten är röd till färgen och kallas Balmoral-red då den påminner om färgen på det kungliga slottet i Skottland. Vemos röda granit finns bl.a. i Åbo Konstmuseums väggar. Den s.k. Rigastenen utgjorde ett stort, 60 ton tungt, block som användes till att hugga ut en minnesskulptur för den lettiska nationalpoeten Jahnis Rainis grav.
En av beställarna av granitblock på 1940-talet var Adolf Hitler, som skulle bygga ett segermonument, ett stadion, i Nürnberg. Det monumentet blev aldrig byggt och stenblocken finns nu i Moskva som markstöd kring metron …
Följande mål på resan var Nystad, som grundades år 1617 av Gustav II Adolf. Tor-Björn redogjorde kunnigt och ingående om begreppet ”Vakka-Suomi” som på svenska heter Nystadsregionen. ”Vakka” betyder ju skäppa, och i dessa trakter förfärdigades under medeltiden olika sorters träkärl som skeppades väster- och söderöver.
Nystad präglas av den djupa havsvik som ger staden en fantastisk, centralt belägen, småbåtshamn. Höstsolen gav färg och fägring även åt sjöbodarna längs kajen. I ett nybyggt sjömagasin finns restaurangen 16/17, som försåg hungriga pargasiter med lunch. Bland utbudet av måltidsdrycker fanns öl från det lokala bryggeriet Vakka Suomen Panimo.

Vårt följande mål var bryggeriet Vakka-Suomen Panimo Oy på Nystads industriområde. Sedan 2008 framställer bryggeriet öl och läskedrycker under varunamnet ”Prykmestar”. Vi visades runt i det nya bryggeriet, och mången vandrade ut ur butiken med speciella ölflaskor, som skulle provsmakas senare. De öl som låter mest ”speciella” är öl med smak av bacon eller rök eller rök och enris. Det finns även glutenfritt öl. Färskaste produkten är smaksatt te som serveras som läsk.

Sedan var det dags för resans kyrkobesök. Kyrkan var Kalands (Kalanti) gråstenskyrka uppförd 1430–1450. I kyrkan återfinns mycket målningar på väggarna och i taket. I sydöstra hörnet finns en signering an Petrus Henriksson från 1470-talet. Samme målare har dekorerat även Pargas kyrka.

Hemvägen bjöd på ännu ett stopp vid bageriet Verainens vägkafé i Virmo (Mynämäki). Ölflaskorna i kassbottnen fick sällskap av munkar och semlor.
En helt trevlig resdag och Stort Tack till Rauni som planerat resdagen och delade med sig av sakkunnighet i kyrka och stad. Vår eminente chaufför Tor-Björn visade sig vara en humoristisk guide som ”var på kornet” med det mesta vi passerade.
För mig känns det ändå djupt ner i hjärterötterna tråkigt att vårt eget utsatta modersmål inte alls bemöts med språkkunnighet av guider i de finskspråkiga nästgårdskommunerna.

Gunnel Jansson, medresenär

30 pargasiter på korsfärd mellan fem olika kyrkor i Åbo 3.2.2016.

En grupp Pargasiter besökte katolska kyrkan, Martins kyrka, St Henriks ekumeniska kapell, ortodoxa kyrkan och synagogan i Åbo. Alla kyrkoguider berättade med stor entusiasm om sina kyrkor. Pargasitskaran fick under dagens lopp en rejäl dos av fakta om de olika kyrkornas historiska utveckling i världen och i Finland samt information om olika trosinriktningar och gudstjänstceremonier. Desstom fick vi kunskap om kyrkobyggnaderna, om deras inredning och eventuella fina akustik. För att kunna inta all denna visdom styrkte vi oss med Skolans goda lunch och hembryggda öl.
Annika Loman

 

Martinskyrkan

 

Synagogan och ortodoxa kyrkan

I katolska kyrkan finns korståget till Finland att beskåda

 

I synagogan täcker männen huvudet inför mötet med Gud

St Henriks ekumeniska kapell. Det finns tre kors ovanför altaret